CASSIUS LAMBERT
Pelle Cassius Lambert Lindsjö är 24 år gammal. Eller han är egentligen 6 år gammal, eftersom han är född på skottdagen, 29 februari. Det förvånade mig inte att få veta att Pelle är skottårsbarn, han är inte som de flesta.
Jag och Pelle träffades egentligen första gången på Skurups Folkhögskola, där vi bodde grannar på internatet. Pelle studerade musik och jag film, och ibland drack vi te ihop i det gemensamma lilla köket där papperskorgen var full av snabbnudelpaket. Vi har lärt känna varandra långt senare men redan då fångade han mig med sin egenhet. Sättet han pratade, lågmält och eftertänksamt. Hans gubbighet, han hade till exempel alltid en hel stock snus i väskan och jag minns det som att han gick runt i träskor.
Jag tar en promenad med Pelle en solig torsdag i april. Jag har sagt att han får välja rutt och han väljer att vi ska gå till Kronprinsens köpcentrum. På vägen dit pratar vi om hur Malmös alla gator svänger och Pelle har hört att det är ett effektivt sätt att få folk att röra sig mer, man vill liksom fortsätta gå för att utforska vad som kommer bakom kröken. Han understryker att han inte har någon källa på det och därför inte vet om det är sant, men vi gillar det båda och kommer överens om att så är det nog.
Pelle är basist. Han spelar elbas och kopplar på en massa effektpedaler som gör helt otroliga saker med ljudet. Han gör detta i några olika konstellationer men hans två egna projekt är Cassius Lambert med band och det nya projektet Cassius Lambert solo.
Väl i Kronprinsens köpcentrum vill Pelle att vi ska gå igenom hela stället och fundera på om det är något vi saknar där. Det byggdes på bottenplan av ett bostadskomplex för att ha allt, man skulle inte behöva lämna byggnaden. Du ska kunna handla mat, klippa håret, träffa en läkare, handla sprit, bowla, kemtvätta, spela tennis… Vi letar upp ett café som ligger i en extra öde del av byggnaden och jag köper en trött köttbullemacka. Pelle tar en chokladboll och vi sätter oss. Det är lågt i tak och det står två terrarium i ett hörn, till synes utan djur i. Vi är ensamma, bortsett från den trevliga mannen som jobbar där. Just när vi satt oss ner börjar en av kylarna att bullra högt och det fortsätter den att göra resten av vår vistelse på cafét.
Pelle pratar om hur olika musik kan ha olika funktion för honom. Viss musik är intellektuellt stimulerande som tex Pauline Oliveros meditativa verk Sonic Meditations XVI.
Ramon Senders Tropical Fish Opera där fiskar i ett akvarium får bestämma vad och hur varje enskilt instrument i en ensemble ska spela.
Andrew Normans symfoni Play som är bland annat är inspirerad av TV-spel och idén om att kontrollera ett universum eller narrativ. Pausa, börja om, hoppa över.
Återkommande i dessa verk är att det inte riktigt går att förutspå vad som ska komma, vad man ska förvänta sig. Jag tror att Pelle tycker om att bli överraskad.
Annan musik är känslomässigt stimulerande, och när jag ber om ett exempel på sån musik så säger Pelle direkt Barry White.
Pelle har mycket på gång. Under den kommande tiden kommer han att släppa en fullängdsskiva med band och en med solobas. Det kommer också släppas en bok, “Extended techniques for the electric bass Vol. 1” samt två datorspel. För att inte prata om de två musikvideor som jag själv och Pelle spelade in under våren, de ser vi båda fram emot att släppa till hösten.
På vägen hem frågar jag Pelle om hans dåliga egenskaper. Han berättar att han lider av en del oro och har svårt att släppa saker, och måste lösa allt för att kunna slappna av. Han säger också att han tror att han är en dold ledare, vilket får mig att kalla honom för en Beyoncé när det kommer till hans musik och allt som hör därtill. Att han skulle vara en sån person som skulle producera sin egen dokumentärfilm om det ska få bli någon. Då skrattar Pelle och säger att jag inte har sett ett skit.
Jag tycker inte att Pelles dolda ledarskap är en dålig sida hos honom, men man ska inte luras av hans snälla leende och ödmjukhet. Han kommer att få som han vill.
